Bandet hade verkligen gjort sin hemläxa och studerat låtarna från grund och botten. Mycket duktiga musiker och ett imponerande gitarrspel stärkte gruppen som helhet, och man slutade aldrig imponeras utav tightheten samt den goda samspeltheten sinsemellan.

Frontmannen ”Bozze” hade verkligen anammat Ozzys stil. Såväl till utseendet som scenspråk och kroppshållning. Att härma herr Osbourne till fullo var kanske lite väl magstarkt, och kändes lite opersonligt. Men samtidigt förstärkte det upplevelsen, och var kanske det som gav kvällen den extra lilla kryddan. Även röstmässigt var han hemma och hade faktiskt en sångröst mycket lik Ozzys egna.

Dom öppnade med låten ”I don’t know” från Ozzys första soloplatta ”Blizzard of Ozz”. Redan under den tredje låten, ”Mr Crowley”, gick Bozze under det förinspelade orgelintrot ut till den då lite blygsamma publiken för att få med dom fram till scenen. Under den nästkommande hitlåten ”Bark at the moon” var det riktigt drag och publiken sjöng glatt med i refrängerna. Efter att ha dragit av låtar som ”Mr Tinkertrain”, ”No more tears” samt balladen ”Mama I’m coming home”, och många fler, var det dags att gå av scenen för att sedan komma tillbaka med några extra nummer. Tidigare framförda låtar var givetvis från Ozzys solokarriär, men till publikens lycka avslutades konserten med tre låtar från Ozzys tid i Black Sabbath. Black Sabbath, Iron man, och sist Paranoid.

Det som imponerade mest var de samspelta, och mycket duktiga musikerna. Men även likheten i sångrösten. Stort plus! Dom bjöd på en riktig show och levererade såväl musikaliskt som på scenen. Om något minuspoäng ska delas ut är det på grund av de förinspelade orgelpartierna. Det hade känts mer äkta och levande om dom istället hade haft med en keyboardist. Men samtidigt känns den typiska ”Black Sabbath sättningen” ändå positiv, då varje medlem hade större chans att få ta ut svängarna i sitt musicerande.

Jag ger Bozze Isbjörns första spelning 8/10 v gitarrer.

(Bilderna lånade från Bozze Isbjörns Facebook sida)